Detta är en artikel från Direkt.

JANSSON (RB): STÖRRE BEROENDE MELLAN FIN POL OCH PEN POL (NY)

Telegram från DIREKT / Omni Ekonomi
8 December 2021, 08.30

(Tillägg: från stycke tio)

STOCKHOLM (Nyhetsbyrån Direkt) Beroendet mellan finanspolitiken och penningpolitiken är större än tidigare antagits.

Det sade vice riksbankschef Per Jansson på onsdagen, enligt ett förskrivet anförande.

Han sade att "hålla statsfinanserna i god ordning" har ofta likställts med att "se till så att skulden inte ökar". När statsskulden krymper ses det alltid som något positivt och inte som något som skapar utrymme för en mer expansiv finanspolitik.

Den makroekonomiska miljön har förändrats. Den viktigaste förändringen är att den globala reala jämviktsräntan har fallit och idag är historiskt låg. Det har gjort att många centralbankers styrräntor nu är på eller nära sin nedre gräns.

"Penningpolitiken och finanspolitiken är nog generellt sett mer beroende av varandra än vi hittills har trott och detta beroende har dessutom blivit ännu tydligare idag", sade han.

Med en mer aktiv finanspolitik skulle det bli lättare att hålla inflationen på en nivå som gör att penningpolitiken har utrymme att motverka lågkonjunkturer och hög arbetslöshet även i framtiden.

Han sade också att det nu kan vara ett bra tillfälle att genomföra offentliga satsningar, som ändå behöver göras senare, till en historiskt låg kostnad.

Förutsättningarna för att låta finanspolitiken spela en mer aktiv roll är särskilt goda i Sveriges fall, inte minst eftersom den offentliga skulden är låg i ett internationellt perspektiv.

"En tanke skulle kunna vara att finanspolitiska beslutsfattare aviserar att de kommer att låta politiken vara expansiv under en viss tid enligt en på förhand angiven bana eller tills ett visst mål är uppnått. Finanspolitiska rådet skulle sedan kunna få uppgiften att under den tiden utvärdera politiken och dess effekter", sade han.

Per Jansson konstaterade i talet att när staten kan lån ta till en mycket låg ränta så växer inte skuldbördan som andel av BNP och ekonomin växer i en tillräcklig takt.

"De offentliga finanserna kan med andra ord gå med underskott under en period utan att man för den skull behöver höja skatterna. Tillväxten är ju tillräcklig för att se till att skuldkvoten förbättras utan någon åtstramning", sade han.

Jansson konstaterade vidare att i flera länder så ligger långa räntor i dag när noll eller är till och med negativa, eller har nyligen varit det.

"Det innebär att privata aktörer är villiga att låna ut långsiktigt till staten utan någon nämnvärd ersättning, eller till och med är villiga att betala för att få låna ut. Det kan, utan att överdriva, betecknas som ett ganska generöst erbjudande", sade han.

"Det är inte särskilt svårt att föreställa sig att det går att hitta områden där offentliga satsningar kan behövas och där de medel man lånar upp för att genomföra dem gott och väl "ger pengarna tillbaka", eftersom kostnaden är mycket låg eller negativ", fortsatte Per Jansson.

Han sade vidare att det inte är helt lätt att förstå varför detta inte har skett i större utsträckning än vad som är fallet. En förklaring kan möjligtvis vara att länder har satt upp regelverk som hindrar eller motverkar ökad upplåning.

Skälen till detta är goda om man ser till tidigare negativa erfarenheter. Men om det är förklaringen är det naturligt att samtidigt börja fundera över om dessa regler verkligen är anpassade till de förändringar som skett i den makroekonomiska miljön sedan de infördes, främst att ränteläget blivit historiskt lågt.

"Om offentliga satsningar, som kanske förr eller senare ändå behöver göras, kan finansieras till en historiskt låg kostnad så framstår det som ett bra tillfälle att genomföra dem", sade Per Jansson.

Han konstaterade vidare att finanspolitiken i slutänden syftar till att öka medborgarnas välfärd. Utvecklingen av underskott och den offentliga skulden kan vara medel att uppnå detta, men det är inte uppenbart att den ska ses som ett mål i sig.

"Här kan man göra en jämförelse med penningpolitiken: Där avser målet utfallet, det vill säga främst hur väl inflationsmålet uppnås, och inte medlet, det vill säga de penningpolitiska verktygen. Jag tror att det skulle vara bra om vi började tänka mer i de banorna även när det gäller finanspolitiken", sade Per Jansson.

Han påpekade att slutsatsen av detta resonemang inte är att offentlig upplåning aldrig är problematisk. Investerare kan, om politiken blir allt för vidlyftig eller inte förklaras och följs upp tillräckligt, börja att frukta att staten inte kommer att kunna hantera sina skulder och därför kräva en högre riskersättning för att låna ut. Det kan i sin tur göra att åtagandena blir ännu svårare att klara.

"Men den diskussion som har uppstått pekar åtminstone på att det kan finnas skäl att inte per automatik se offentliga underskott som något negativt, vilket vi kanske har vant oss alltför mycket vid att göra", sade Per Jansson.